En sån där dag
Det var ju ett tag sen jag var här ock skrev något. Men det beror på alla ziljoner krämpor jag haft senaste månaderna, sjukskriven för utmattning. Men ibland tvivlar jag på att det verkligen är det. Fast visst är det befogat med utmattning, har varit superstressad senaste tiden och haft en del hjärnspöken. Men ändå.
Det är helt ofattbart att man kan ha så mycket strul/ont/känningar i kroppen när det är i knoppen felet sitter. Att jag inte orkar med nästan någonting utan att bli överansträngd i kroppens delar, eller yr av en mikrodos av stress, eller kanske jag ska kalla det inrtyck? Om jag till exmpel är på en affär. Mer än så orkar jag inte. 'Springa på stan' finns inte mer. Just nu.
Ta hand om min fina dotter är många dagar en kamp. Bara försöka ta sig igenom dom. Så klart blev hon sjuk någon vecka före jul, tungandad så vi fick sova på sjukhuset 2 nätter, sen vågade jag inte släppa henne till dagis julveckan i rädsla för att det skulle bli samma sak igen. Och så har det ju varit jourdagis nu då, som jag vägrar släppa henne till, av dåliga erfarenheter. Så hon har varit hemma. Så inte har man ju direkt fått någon tid att ta hand om sig själv. Eller försöka. Men nästa vecka blir det dagis igen.
Det har dock känts något bättre ändå, för att för några dagar sedan börja rasa mer och mer. Mera känningar/ont här och där och ångest och tankar.
Bättre blir det inte av att fk är en i hälarna. Jag har ju inte fått komma till sjukgymnast eller terapeut än. Måste ringa och skynda på på måndag. För att sedan rapportera läget till fk sen.
Hujedamej.
Det är helt ofattbart att man kan ha så mycket strul/ont/känningar i kroppen när det är i knoppen felet sitter. Att jag inte orkar med nästan någonting utan att bli överansträngd i kroppens delar, eller yr av en mikrodos av stress, eller kanske jag ska kalla det inrtyck? Om jag till exmpel är på en affär. Mer än så orkar jag inte. 'Springa på stan' finns inte mer. Just nu.
Ta hand om min fina dotter är många dagar en kamp. Bara försöka ta sig igenom dom. Så klart blev hon sjuk någon vecka före jul, tungandad så vi fick sova på sjukhuset 2 nätter, sen vågade jag inte släppa henne till dagis julveckan i rädsla för att det skulle bli samma sak igen. Och så har det ju varit jourdagis nu då, som jag vägrar släppa henne till, av dåliga erfarenheter. Så hon har varit hemma. Så inte har man ju direkt fått någon tid att ta hand om sig själv. Eller försöka. Men nästa vecka blir det dagis igen.
Det har dock känts något bättre ändå, för att för några dagar sedan börja rasa mer och mer. Mera känningar/ont här och där och ångest och tankar.
Bättre blir det inte av att fk är en i hälarna. Jag har ju inte fått komma till sjukgymnast eller terapeut än. Måste ringa och skynda på på måndag. För att sedan rapportera läget till fk sen.
Hujedamej.
Kommentarer
Trackback
